.. slutar man??

Har haft ett par turbulenta veckor känslomässigt.. Ja vill skriva långa och informativa och galna inlägg varje dag, men vet att alla uppskattar inte mina ord eller utryck.. Så då blir jag tyst och det blir inga inlägg här..

Men efter den här veckan känner jag att jag behöver få skriva, skrika och gråta ut min frustration eftersom jag blir så trött på att det finns dom som inte förstår...

Jag är så själsligt trött, så trasig i vissa avseenden... Ja vet inte hur jag bygger upp eller hur jag reparerar den skada som är gjord..  Men jag försöker, men jag kan inte reparera något när jag är så jävla osäker på hur folk vill ha det uppbyggt..

För sista tiden så känns det inte som att det duger med att jag är jag utan jag ska vara så som jag oftast är... Snabb att lösa andras saker, omhändertagande, känslomässigt involverad i varenda väns liv.. Men helt ärligt jag orkar inte.. Ja vill bara leva utan åtaganden.. Eller det är klart det inte går men jag skulle vilja bara få vara jag..

Mitt i att jag nu sitter här och skriver får jag ett sådan fint mess av min ex svåger, åh den mening som får mig att bli glad, varm och får mig att komma till tårar är "du är faktiskt en del av min familj" , Jisses att han skriver det , trodde jag inte för 9 år sedan när separations karusellen var igång och allt var kaos.. Tänk var tiden läker såren och vad Barn, glädje och inställning kan förändra något som var så trasigt..

Min kväll har varit tillsammans med flera goda härliga vänner, dom som får mig att känna mig glad.. Som får mig att skratta och tänka på alla fantastiska saker som händer här framöver..

Men ...

Vet inte hur jag ska utrycka mig, jag vet bara att jag känner mig så sorgsen och trött inombords på så många sätt.. Har suttit här och funderat hur funkar det..?? Att vara hel på ett sätt och trasigt på ett annat... Ja iaf för mig så känns det så..

Jag sitter här och inser att jag kan aldrig glädja alla, kan aldrig göra en hel värld lyckliga.. Ja kan inte heller låta andra styra över mig.. Men just nu känns det som att varje steg jag tar är någons uppfattning om hur jag är..

Sitter här och vrider på vinglaset, blir inte klokare av det..

Har fått höra att jag är förändrad.. Det kanske inte är helt fel.. Men jag trodde inte heller att förändring tvunget  betydde något negativt..  Men har förstått att det är faktiskt väldigt negativt i det här sammanhanget.. Ja vet inte varför men det är bara så..

Jag vet att jag fortfarande är jag men jag prioriterar bara lite annorlunda idag, jag är inte längre prio 8 på min lista utan Prio 3... Först kommer barnen sen mannen och sen jag.. I en perfekt värld hade jag säkert kommit före mannen men den världen kan jag vara utan så länge mina barn alltid kommer först :)

Ja skulle kunna ge mer av mig själv om alla la sig på samma nivå som jag och var ärliga.. Men när vissa inte kan öppna munnen och vara ärliga så varför ska jag då ge allt av mig själv..???? Vill man att jag ska ge allt får man iaf försöka ge mer än  20%...

Usch vilket förvirrat inlägg..

Men vill ha så mycket sagt och det är så svårt att utrycka sig i ord, skriftligt och ja på alla sätt.. Egentligen är det svårt hur som helst om det inte finns någon som lyssnar med hjärtat...

Sov Så gott